Jag hade just skrivit ett inlägg om hur lungt och skönt det var att vara barnvakt. Föräldrarna var borta och barnen sov lungt i sina sängar. Att jag ansåg att det var det lättast jobbet man kunde ha. Att jag egentligen inte kunde ha det bättre.
En liten, liten del av min hjärna varnade mig för att detta var att leka med ödet, att skriva något sånt. Men jag var säker på att barnen sov eftersom jag inte hört något från övreväningen på en dryg timme. Och då precis när jag skulle trycka på publicera-knappen hör jag steg i trappan.
Nej nej nej, det kan inte vara sant. Barnen sover ! Men precis som jag trodde kom en av flickorna ner tassande med gråten i halsen och funderade varför mamma och pappa inte var hemma. Jag försökte få henne att somna om men några minuter senare hör jag hur hon gråter som om hjärtat skulle brista. Ojnej ojnej ojnej, tänker jag det här slutar aldrig bra. Hon grät och skakade och gav nästan ett hysteriskt intryck, det gick inte att prata med henne eller på annat sätt trösta henne. Jag var helt hjälplös och försökte trösta henne genom att klättra upp i sängen och lägga mig bredvid henne. Inget hjälpte. Hon bara ville att mamma skulle komma hem.
Jag överväge att ringa föräldrarna och be dem komma hem och ta hand om sitt barn, men som genom ett mirakel lugnade hon sig en aning efter 20 minuter men hulkade tyst i 20 minuter till. Eftersom jag av erfarenhet lärt mig att man inte ska lämna barnet ensam i sängen efter såna här tillfällen om man inte är 200% säker på att det sover låg jag kvar i världen obekvämast ställning tills jag hörde att föräldrarna kom hem.
Nu är min arm död, barnet sover och föräldrarna är hemma Och jag kommer aldrig mera ens tänka tanken att skriva om hur lungt det är när jag är barnvakt mera..