Försöker vara efterklok och jämna ut det faktum att jag igår hade för tunna kläder på med att äta c-vitamin i hopp om att bota min flunssa. Först försökte jag dock bota flunssan med ett paket choklad och lite salmiak, det har hittills inte visat någon effekt.

Igår hade jag egentligen inte tänkt göra så mycket ta hand om min sjuka, flunssiga kropp. Men så blev det inte. Först begav vi oss till Essen med Nina för att göra oss av med onödiga pengar. Jag gjorde det i alla, nu är mina pengar inget problem mera, de är borta. Vi åt lite nudlar, för min del utan sås eftersom jag hade lite  svårt att förstå den stressade kina-kocken med halvbra tyska som stod och skrek något oförståerligt åt mig från andra sidan disken. Men det gick det med.
Efter 7 timmar på vift kände jag att en powernap var på sin plats eftersom vi hade planer på att sticka till Düsseldorf för att träffa några andra au pairer. Powernap måste vara det mest överskattade i sovhistorien. Man hinner ju inte ens somna innan man ska stiga upp igen och jag blev bara surare och mer stressad av den.
Sedan var det  min tur att vara stressad när jag försökte bli färdig på under en timme och allt var ett enda kaos då alla andra började säga att de inte skulle dyka upp senare på kvällen i allafall.
Vi kom i allafall iväg. Jag i min överoptimism om vår hade underskattat kyla och vind och frös rejält i mina lite för tunna kläder. Smart gjort med tanke på att jag från tidigare redan var sjuk och hes.
Kvällen blev riktigt bra och vi satt på Suttons och pratade om allt möjligt och fler än väntat dök upp så det var ju trevligt. Även några tyskar dök av lite oklar anldening upp vid vårt bord och jag pratade mig hes, hesare än tidigare, och tillsammans med Elina lärde vi ut Finlands och Sveriges geografi, det var lättare sagt än gjort när tyskaran verkade ha bättre kolla på var städerna låg än vad vi hade. Jag fick ockås höra att i Tyskland kallar man Norge för Skandinaviens Kanada. Så all in all var det en bra kväll och dag och kameran låg någonstans i min väska, jag hoppas den ligger där ännu, men den förblev oanvänd så no pictures today.

Jag verkar ha tre favoritämnen att skriva om. Det första är mat och godis. Det andra är vädret. Och sist men inte minst gnäll av olika slag. Givande blogg jag har här måste jag säga.

Idag känns det som om jag svalt ett paket rakblad och alla har fastnat i halsen. Och jag låter som om jag vore en storrökare på min dödsbädd då jag hostar. Annars är jag kry som en nötkärna, och ja, jag sov 13 timmar inatt och drömde sjuka drömmar.

Precis som jag gissade kunde jag inte uppbåda tillräcklig självkontroll för att min godisfria månad skulle bli verklighet. 10 dagar gick sen tröttnade jag på att ständigt utkämpa kampen mot suget. Varför strida emot sina naturliga behov. Så länge jag kan äta godis (och allt annat gott) utan att bli lönnfet eller få hjärt-och kärlsjukdomar tänker jag göra det.
Men ge mig en hint sen när jag börjar se ut som ett mumintroll som svalt en badboll.

Haha, hörde just på radion att man i Tyskland säger man att så högt med snö som det är på vinter så högt blir också gräset följande sommar. Det lär ju finnas en hel del gräs om man tillämpar den teorin på Finland i sommar. Om snön alls smälter bort det vill säga.



Grönt och skönt och en telefonleding.

Gjorde en promenad idag och insåg att det verkligen börjar bli vår. Små blommor som börjar dyka upp i rabatter här och där, fåglar som sjunger och en sol som vämer. Även om träden fortfarande är kala och vinden kall men det blir snart vår, om två veckor säger alla att det blir riktigt vår här. Och jag hoppas det stämmer.

Riktigt såhär ser det inte ut ännu, men förhoppningsvis snart!

Dessutom fick jag ett stort sug efter glass när jag gick där i solen och kände mig allmänt nöjd med livet. Tyvärr låg pengarna hemma på skrivbordet den här gången. Men nästa gång när jag går ut på promenad ska jag ta med dem och hoppas jag är lika sugen på årets första glass som jag var idag.

Idag räckte inte min självkontroll riktigt till. Vi besökte nämligen ett chokladmuséum i Köln med familjen idag och då måste man ju ta chansen att äta lite riktigt färsk choklad. Förövrigt var det kallt men fint i Köln och jag tror jag skall släpa med min egen familj dit när de kommer på besök om knappt två veckor.



Alla verkade ha bestämt sig för att besöka musét just idag, kan folk inte göra annat när det är så fint väder?



Chokladbrunnen som jag hört så mycket om. En massa flytande varm choklad och jag hade väntat mig att jag själv sjulle få doppa jordgubbar och annat gott i denna fantastiskakonstruktion..



.. gissa hur besviken jag blev då det enda jag fick var en liten ynklig kexvåffla som doppats i chokladen utan någon som helst ömhet och kärlek.



Finländarna hör till en av de 13 nationer som äter mest choklad i världen, i snitt 7,23 kg person/år. Jag är säker på att jag äter mer än det, mycket mer än det.



Till sist inhandlade jag 8 choklad praliner, sammanlagt 94 gramm, och betalade 3,54 € för dem. Och bara en enda av dem var supergod. Jag kände mig lite lurad.

Den som säger att frukt botar godissug har nog aldrig varit riktigt godissugen. Det finns inget som botar detta djävulska sug förutom stenhård självkontroll. Och jag försöker nu i djupet av min själ att finna denna självkontroll. Im gonna make it, och sen ska jag frossa i godis första april som aldrig förr!

Chips och popcorn klarar jag mig bra utan (speciellt eftersom det bara finns söta popcorn i Tyskland), men godis och speciellt choklad är verkligen min svaghet..



* av någon konstig anleding säger barnen alltid så när de leker mig..

För tillfället känner jag mig sjuk gånger två. Orsak ett är för att jag känner mig sjuk och ynklig och misstänker att jag har feber. Orsak två är att jag just ätit sjuka mängder turkisk mat och nu känner jag mig som en sprickfärdig vattenballong. Så medan alla andra både här och hemma festar till det på olika sätt tänker jag gräva ner mig i sängen och kolla på Deutschland sucht den Superstar och äta äppel och morötter, jätte hejssan att äta äppel och morötter en lördagkväll, men jag har bestämt mig för att inte äta godis den här månaden.. 

Nu ska jag fundera på sommar,sol och godis för att muntra upp mig lite.
Första bilden är Miilos verk.

Jag hade tråkigt igår när vi lekta på gården så jag förevigade några djur, såväl levande som mindre livliga.

Idag har jag gjort mera än igår, men det kan bero på att jag inte gjorde något alls igår. Altså har jag trots det inte gjort mycket idag. Men mer än igår.

Nu funderar jag om jag borde kolla om barnen sover eller om jag bara bestämmer att de sover och så är det bra med det. Tror jag gör så, det är liksom mindre arbete för mig, och så länge ingen skriker går det knappast  någon nöd på dem. Hoppas jag.

Idag sken solen och fåglarna sjöng. Men det största vårtecknet var de bilar jag mötte då jag gick för att hämta barnen från dagis. Bilar utan tak, med förare iförda solglasögon och  dunka dunka musik, det är ett säkert  vårtecken!




När vi gick hem från dagis lekte vi en jätte rolig lek.. Jag skulle kalla leken "Maja-går-framför-barnvagnen-och-sandra-går-väldigt-försiktigt-efter-för-att-inte-köra-på-henne-när-hon-mittiallt-stannar". Men nu var det ju inte jag som bestämde vad leken skulle heta utan Maja, och leken vi lekte hette "körprov" jag klarade provet, altså får jag nu köra barnvagen i Tyskland. Jess!

Sen försvann det fina vårvädret. Men jag konstaterade idag att det är ljust 12 timmar i dygnet här för tillfället.

Miilo tyckte för en tid sedan att hon vill veta sju saker om mig, som hon inte tidigare vet och gav mig den här utmaningen. Så varsågoda, sju fakta om mig som ni kanske redan visste men jag gjorde i allafall ett förösk.

1. Jag har bara känsel i 9 1/2 av mina fingrar. Den ena halvan av mitt vänstra mittfinger saknar helt och hållet känsel efter att jag en avslutnig skar mig i finger när jag skulle öppna ett paket grillkorv. Ambulansen vägrade hämta upp mig då någon ringre dem och jag trodde att jag skulle vara tvungen att amputera mitt finger. Det var ju inte så farligt egentligen, det krävdes bara 2 stygn och så var jag back on track igen.

2. I hela mitt långa liv har jag aldrig besökt en konsert av något slag. Om man inte räknar Sås och kopp i Ekenäs någongång på 90-talet. Jag har heller aldrig närvarat vid en festival eller annat liknande evenemang.

3. Om det är något jag avskyr så är det att vänta. Om det så gäller att köa, att vänta på tåg eller buss eller människor. Samma sak gäller då jag är tvungen att vänta när jag får en idé om att jag ska göra något kreativt, det ska i så fall göras nu på direkten eller inte alls.

4. Jag är rädd för att bli beroende, om det så är av en annan människa, av en tv-serie eller kaffe eller något annat.

5. Att gå anser jag vara ett trevligt sätt att motionera. Långa promenader i fint väder gör mig på gott humör. Jag tycker förmodligen att gå är trevligt bara för att jag har för dålig kondition för att springa, annars skulle jag säkert göra det, det går snabbare. Och snabbt är bra.

6. Jag blir lätt rastlös och tröttnar snabbt, men på samma gång är jag lite lat och tycker om rutiner. Det går liksom inte ihop och det pågår en ständig konflikt i mitt huvud om vad som ska göras eller inte göras. Oftast vinner den lata sidan och jag förändrar ingenting utan fortsätter att vara en rastlös och orolig själ. Som till exempel nu, jag har varit i Tyskland i drygt 3 månader och nu börjar jag tröttna och fundera på nya saker att göra, andra ställen att fara som au pair till, även om jag inte ens är färdig här ännu, eller kurser som går i något annat land eller att jobba utomlands. Jag har så många ideer, men inget blir av. 

7. Jag fryser alltid. Yllesockorna är min bästa vän året runt med undantag för möjligtvis juli/augusti.

Nu är problemet det att jag borde utse sju andra som ska göra samma sak. Det är bara det att de flesta bloggar jag smygläser redan fått den här utmärkelsen. Så jag tycker mina systar ska göra det här. Leona för att hon alltid brukar hitta på någo vitsigt att skriva och Alice så att hon någongång skriver något vettigt på sin blogg.




Kreativt så det förslår!

Dett inlägg är tillägnat min syster som ligger på sin säng med eventuell sjukdom av något slag. Hon påpekade att hon anser min blogg interlligent. Tänk att det är ett ord jag aldrig skulle ha kommit mig för att använda då jag beskrev min blogg. Egentligen brukar jag aldrig beskriva min blogg, ingen vet liksom ens att den finns. Så om jag nu då skulle ta mig samman och medvetet anstränga mig för att skriva något interligent.
Blommorna på mitt fönsterbräde är döda, men träblommorna är jag inte lyckats få kol på ennu. Och jobbet som au pair tråkar ut mig vissa dagar när jag har precic ingenting att göra, som idag till exempel, vad har jag åstadkommit som au pair. Målat en blid och hjälp Maja pyssla en timme det var det. Ansträngning på hög nivå. Snart ska jag på språkkurs igen och den tråkar ockås ut mig. Tysk grammatik är liksom inte min grej har jag kommit fram till. Och där finns konstiga människor. Han som facinerades av graviditeter har också problem med sin svärmor och använder henne alltid som exempel då något minder smikrande ska förklaras. Det är ganska roligt egentligen. Han frågade också en gång ifall jag bor i Turku eller Rovaniemi. Turku svarade jag, det är i allafall närmare.
Efter språkkursen ska jag aktivera min sociala sida och åka in till Düsseldorf och träffa lite människor en stund, ska dock försöka vara hemma innan halv 1 den här gången. Vilket betyder att jag måste ge mig av redan halv 11 tiden. Jag vill också bo i Düsseldorf.
Idag berättade också Maja för mig att hon tycker att jag inte ska laga mat flera gånger för den är endå inte så god som hennes mammas. Tack för det och slipp då, det var ju uppmuntrande, tänkte jag och log ett anstängt leende. Ibland tycker jag inte alls om barn!

Düsseldorf uppifrån





När jag hade moster och kusinerna på besök träffade vi Nemo och Doris på Aquazoo

Mitt humör här går verlkigen i vågor. Igårmorse var jag på dåligt humör för min lediga förmiddag ersattes av barnvaktande av sjukt barn. Men det gick okej. Vi klippte och klistrade blommor i några timmar. Igår kväll när jag gick och sova var mitt humör bättre än på länge. Jag träffade några riktigt härliga flickor igår kväll och det kändes verkligen inte som om det var första gången jag träffade en del av dem, snarare som om vi kännt varandra länge. Och jag frågar mig själv varför det tog så länge för mig att ta kontakt med andra au pairer här? Det gör ju livet så mycket roligare.
En liten nackdel är dock att de flesta andra bor i Düsseldorf och det tar cirka 2 timmar fram och tillbaka, igår tog det dock närmare 4 timmar för att kommunaltrafik är så fantastisk, men det är sånt man får leva med.