Solen sken och vädret var fint så jag bestämde mig för ett spontan besök till Düsseldorf. Jag såg Pippi Långstrum på tåget, en häxa på gatan och snorkkiga tanter. Jag gick längs Königsallee och tittade lite försiktigt i skyltfönster. När jag får min nästa lön ska jag shoppa där, bland Gucci, Chanel, Louis Vuitton, Burberry och Rolex (you get the picture). Sen ska jag klä mig i pälskappa som slutar vid anklarna, en liten men ack så dyr desiger väska och se lika glad ut som om jag ätit citron i flera veckor. 
Ovan är dock som synes ingen allé utan Rehn och Düsseldorfs siluett.

Jag har så mycket planerat just nu. Imorgon ska jag besöka Essen, nästa helg ska jag åka till Amsterdam, sedan väntar jag besök av diverse släktingar och däremellan har jag språkkurs och barn att se efter. Snart hinner jag ju inte ens sitta vid datorn dagarna i ända i väntan på att någon ska uppdatera sin blogg eller tillbringa min tid med att titta på värdelösa tyska serier i stil med Kauniit jag rohkeat.. Stressigt stressigt.

Varför går alltid folk in i främmande hus i filmer och tv-serier. Bara för att dörren råkar glida upp när man knackar på kan man ju inte bara störta in där som om man ägde stället. Speciellt inte när huset tillhör vampyrer med underliga idéer.

Jag lugnar för tillfället ner mina irriterade nerver med iq-befriade tv-serier. Jag är inget stort fan av tåg och bussar även om jag under tiden här kommit till insikt om att de är ganska praktiska. Men inte idag. Idag var mitt tåg 20 min försenat och var tvungen att stå de 20 minuterna på en snöig, blåsig, kall perrong osäker på om jag missat tåget eller inte. Men bussen var ju i allafall i tid den här gången.

Bredvid mig på kursen idag satt en kvinna som efter varje sats som läraren uttalade halvhögt för sig själv sade "jaja" "jaja" eller "stimmt" för att bekräfta ,för sig själv, att hon förstått. Efter 2 timmar blev det lite irriterande.

Sen sprang jag till tågstationen för att hinna med tåget, hela 2 minuter tid hade jag på mig att köpa biljett och springa till rätt spår. Som ironiskt nog var längst bort. På riktigt var det så långt borta som det bara kunde vara. Flåsande och anfådd hann jag till spåret och när jag väl kom dit var tåghelvetet försenat. Jag hade stressat helt i onödan. Härligt

*har egentligen inget med texten att göra, bara ett ord jag lärt mig idag på kursen.

Idag har jag..

..vaknat
..packar barns matlådor
..simmat
..läst Harry Potter
..lagat mat
..hämtat barn från dagis (kunde lika gärna ha skrinnat, var så jäkla halt)
..letat efter en försvunnen handske
..ätit mat
..konstaterat att berlinermunken i Tyskland inte har någon rosa glasyr och således endast är en högst vanlig munk
..byggt playmobile forest house med tillhörande sjuhundrafemtioelva smådelar
..besökt Ikea som såg precis lika ut som i Esbo
..nattat barn


Nu ska jag..

..ta reda på om Harry Potter och den flammande bägaren slutar lika på tyska som den gjorde på svenska
..vänta på att klockan blir 21.15 så jag får se på House
..sova (på min nya hjärtdyna med armar från Ikea)

P.s jag kunde just foga ytterligare en punkt till min glamourösa "har gjort idag"-lista ; torkat kattspyor..

Jag behövde en instruktionsbok för att kunna släcka kökslampan. Just vid det tillfället kände jag mig inte så fruktansvärt smart.

.. har de reklampauserna i programmen på tv väldigt konstigt fördelade. I ett program på 60 min kommer den första pausen efter ca 45 minuter och den andra efter ca 55 minuter. Detta stör mig oerhört.

Vi tog en buss åt rätt håll. Vi åkte förbi busshållplatsen vi borde stigit av på. Vi var tvungna att stiga av på ändhållplatsen. Vi tog en annan buss åt fel håll. Vi insåg vårt misstag. Vi steg av bussen. Vi konstaterade att nästa buss åt rätt håll gick om en timme. Vi befann oss mitt i ingenstans. Vi bestämde oss för att gå. Vi gick. Och vi gick. Och vi gick lite till. Vi var osäkra på om vi var på rätt väg. Vi hittade vår busshållplats. Vi hittade tåget. Vi nådde vårt mål. Men vi fick kämpa för det!

.. det kan också vara kristall. Sista dagen besökte vi nämligen Swarovskis kristallvärld. Glittrande och glimmande så det förslog. Intressant och fint, fast vissa grejjer var jag inte helt på det klara med vad de gjort där. Som sparkande ben och operasångerskor. Men det fanns säkert en idé med det hela, det var bara det att jag inte förstod. Självklart var det också här som min kamera tyckte att den jobbat tillräckligt och slutade fundera kort efter att vi kommit in.

En stor jätte med kristallögon och vattenfallsmun  vaktade ingången till kristallvärlden







Världens största kristall, men hur stor den var får man ju ingen uppfattning om från bilden kom jag på.



En del av en kristallgran i äkta storlek. Kameran vägrade sammarbeta när det gällde en
blid av hela granen



En zebra i en rosa sko i kristall är ju en helt normal syn, bildkvaliteten låter jag bli att kommentera



Allt som glittrar är kristall, tyvärr syns inte ens hälfen av allt på bilden



Jag har ingen aning om vad det här hade med kristall att göra..



Modell större kristallkrona med svansar



Självklart fanns det en shop i slutet av utställningen. Jag äger nu två
Swarovskikristall smycken. Det första var en present, det
andra ruinerade mig...



...nästan i alla fall!

Österrike var vackert. Under min skidsemester har jag åkt skidor exakt inte en enda gång. Pulkka har jag däremot åkt lite mera.Badat bastu, väldigt exotiskt i tyska ögon, och vandrat med facklor i mörka skogar. Varit en gnutta kulturell och hört många nya tyska dialekter. Egentligen har jag gjort ingenting i en hel vecka och det känns ganska bra.



Innsbruck, tyvärr stod det en massa träd i vägen när jag skulle fota.


Att åka nattåg var jag väldigt skeptiskt inställt till med det gick bättre än jag trott. Sovdelen påminnde lite om hytterna på sverigebåtarna, men i hälften mindre. Men man fick en ordentlig frukost på sängen (för det fanns ingen annan plats att ställa den på) på morgonen. Men  på hemvägen när vi kom till Düsseldorf redan 6 på morgonen, var entusiasmen för frukosten inte lika stor.


 4 bröd och sjukt starkt kaffe


I Innsbruck finns tydligen ett väldigt kännt tak av guld som jag aldrig tidigare hört talas om. Men nu har jag i alla fall sett Das goldenes Dachl. Litet och fjuttigt, men tydligen så ska man som (tysk)turist se det. Men varför bygger man egentligen ett tak av äkta guld?

Wattens. Berg, berg,berg bara mera berg

Det känns nästan som om jag är hemma. Jag är altså tillbaka i Tyskalnd. Här är det grått, regningt och några grader varmt. Nästan så man saknar Österrike med alla fina berg och vita snö.

Trött som en..ja, en människa som sovit för lite är jag också. Nattåg i all ära, men jag föredrar nog endå riktiga sängar.

Nu har jag en stor väska att packa upp och många timmar sömn att ta igen. Och om det är något som är jobbigare än att packa så är det att packa upp det igen. Men det finns inget annat val, slut på rena kläder gör tvättmaskinen till min bästa vän idag.

Och för en gångs skull har inte min kamera legat död på botten av väskan, den har effektivt fotat berg, berg och mera berg. Det fanns en hel del av dem i Österrike. Håll till godo så kanske det dyker upp en bergbild eller två.
Men tills dess får ni nöja er med en denna smickrande bild på mig och mitt gratis vatten från nattåget.

Överlevde flygresan utan probelm. Irriterade mig på Rigas flygfält där det överallt var hett och trångt och utan tillräckligt med sittplatser. På flyget fick jag dessutom världens mest opaktiska plats om man ville sova och lyssnade till världen troligtvis sämst uttalde engelska. Jag skrattade nästan högt för mig själv. Så dåligt uttalad var den. Men sen slutade jag skratta när jag kom att tänka på att jag förmodligen låter precis likadan när jag pratar tyska. Det var en skrämmande tanke.

För en gångs skull har jag haft något att göra här mina första dagar. Barnen har varit hemma från dagis och tillbringar hela dagarna hemma. Med mig. Vi har målat och läst böcker och lekt i snön , jag har konstaterat att varken mina skor eller vantar håller vatten, och målat lite till. Känns skönt att göra någon nytta ibland. Känns mindre skönt att stå ute och frysa om fötterna.

Har också idag besökt Centro som hastigast och köpt två mössor, handskar som håller vatten och världens fulaste, men också skönaste inneskor. Försökte också hitta vinterskor som håller vatten men sådant verkar inte tillverkas här i Tyskland.

I Centor åt jag också friterad and, tror jag det var i allafall, odefininerbara friterade köttbitar och ris kan man också kalla det. Jag ville egentligen  ha friterad kyckling, men det blev någo fel någonstans. Jag tror inte jag äter på det stället flera gånger.

Och jag vet inte om jag inbillar mig eller om jag verkligen förstår tyskan bättre nu än före jag åkte hem. Jag kan till och med märka när jag själv säger fel ibland. Men ännu är det långt kvar innan jag kan språket ens någorlunda bra. Jag tycker inte om när jag inte kan saker !

Imorgon ska jag som sagt flyga tillbaka till Tyskland.
Mitt bokningsnummer slutar med bokstavskombinationen RIP.
Sammanträffande.

Det är nu som nyårs löften, tillbakablickar och trådrypande "det bästa året i mitt liv"- historier fyller bloggar över hela internet.

Men inte här. Jag ger inga nyårslöften, 2009 var inte bättre än något annat år i mitt liv och att blicka tillbaka är tidskrävande.

Och det blir heller ingen fresh start på bloggen. Det fortsätter att gå i vågor med blogginspirationen, precis som med mitt humör.

Jul och nyår är avklarat på hemmaplan. Min visit här hemma har varit fylld av dåliga filmer, feber, choklad, flunssa, snö, kyla, vänner, julmat och funderingar.

På söndag bär det av tillbaka till Tyskland.